Pressnytt

ÖP 2012-01-31

Man blev obehagligt berörd i Stora kyrkan i söndags kväll. Framförandet av Paul Claudel/Marcel Duprés passionsdrama ”Korsets väg” gav kårar längs ryggraden. Ett verk för orgel och recitation där Claudels överrealistiska poesi kring Kristi lidandes väg förstärktes av skrämmande tonala orgelillustrationer av Duprés.

Närgångna bilder som från en tortyrkammare. Ingenting för barn och känsliga själar. En verbal och tonal rysare som obarmhärtigt etsade in den plågsamma korsvandringen och de blodiga och knakande bilderna kring korsfästelsen. Man ville hålla för öronen och springa ut.

På det viset var det stor konst som recitatören Mary Ann Ågren och organisten Lars G Fredriksson förmedlade. Konst som berörde starkt. Men på obehagligt vis.

Särskilt outhärdlig var den nionde stationen (dramat hade 14 stationer) när Jesus för tredje gången föll under träkorsets tyngd och var för svag för att kunna resa sig. Håret reste sig när Duprés dissonanta orgelkaskader borrade virket i Kristi kött. Vid tionde stationen kläddes han av och gisslades ”naken som en mask” under hurtiga orgelpiruetter. Brutalt var spikandet och ledernas vridande vid korsfästelsen i den elfte stationen.

Texten och musiken manade fram bilder tydliga som på en bioduk. Man hade svårt att somna efteråt. Verket kändes sadistiskt/exhibitionistiskt och provocerande. Framförandet beledsagades av ljusillustrationer i koret – men styrkan i texterna och musiken gjorde att man nästan inte noterade det.

Bernt Carlsson

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.